...och sen blev det värre

Just när jag tycker att att livet känns riktigt jobbigt... så blev det ännu värre.

De ringde från sjukhuset i går morse och talade om att R blivit sämre och att vi nog skulle komma in. Fick skjuts av en god vän, hämtade mamma och for upp till avdelningen. Fick tala med en läkare som berättade hur läget var och att hans liv var på väg att ta slut. Man visste inte när men det var inte mer än högst ett par dagar kvar...

Eftersom vi var flera där så bestämde vi oss för att några av oss skulle stanna kvar och de andra skulle komma tillbaka senare och lösa av. Vi satte oss runt R - som var medvetslös - och småpratade. Plötsligt fick jag en konstig känsla i kroppen, tittade på de andra och såg att det var en till som reagerade som jag. Minuten senare förändrades andningen, det blev längre mellan varje andetag. Läkaren och en sköterska kom in och var med oss sista minutrarna.

Är det något jag alltid fasat för så är det just detta, att behöva uppleva någons absolut sista tid livet, och nu satt jag där.

Vi har vetat om cancern och hjärtproblemen i två år och sista året har inte varit lätt för honom. Ambulansresorna och sjukhusvistelserna har varit många, liksom behandlingarna. För att inte tala om ångesten och alla de nätter då han inte vågat lägga sig ner av rädsla att inte vakna igen. Men ibland, mellan varven har det funnits ett par veckor då det varit riktigt bra... dvs i hans mått mätt.

Ändå tog det en stund innan jag fattade vad som var på väg att ske, låter rätt dumt, men jag trodde att det skulle ta något dygn till och nu hade det bara gått någon timme.

Hur ledsen jag än är, känns det skönt för hans skull att han nu inte behöver kämpa längre. Nu är det vi, men framför allt mamma som måste komma vidare. Hur det ska gå för hennes del vet jag inte... kan bara hoppas på att vi kan få hjälp