2009-01-19

Diagnos

Efter alla utredning, provtagningar och samtal har man nu kommit fram till en diagnos för min mamma, hon har Alzheimers.....

Jag vet inte vad jag ska känna, blev så otroligt ledsen när vi fick det svart på vitt. Samtidigt har jag varit rädd för att man inte skulle komma fram till någonting alls. Eftersom hon inte är ok så det hade varit ännu värre.

Tänker på hur sorgligt det är och hur dåligt hon mår i all sin förvirring. Ensam, rädd och ingen kontroll. Hur ska det gå för henne framöver? Och hur ska vi orka hålla ställningarna varje dag, Just nu delar vi upp dagarn mellan oss tre syskon. Tack och lov att jag inte är ensam i den här situationen!

En dag består nu av att ringa till henne flera gånger om dagen, prata, lugna och försöka få timmarna att gå till dessa att arbetsdagen är slut och man kan åka över till henne. Fixa lite mat, sköta hemmet och finnas där en stund efter jobbet. Sen blir det ytterligare ett par samtal på kvällen, samma samtalsämnen igen och igen och igen..... Lika virrigt och oroligt varje gång.

I veckan ska vi ha ett möte med en biståndshandläggare, inget jag ser fram emot. Vi ska då ses hos mamma och där försöka komma fram till vilken hjälp hon kan få. Behöver tillsyn flera gånger/dag, hjälp med mat, medicinering och allmän omvårdnad.
Tyvärr verkade inte handläggaren inne på samma spår när jag talade med henne i telefon. Undrade om mamma vill ha det här? Vad tror hon !!! Att hon är kapabel att avgöra det med sin sjukdom ???

Hur ska jag klara av att sitta framför min mamma och tala om för en främmande person att hon nu inte längre kan klara sig på egen hand, att det måste komma någon och "passa henne" varje dag ??? Mamma kommer att bli både arg, ledsen och känna sig förnedrad. För även om hon inte förstår varför så vet hon att det här inte är normalt...
Men vad har jag för val om vi, och framför allt mamma, ska få hjälp och förhoppningsvis en bättre tillvaro?

Hur hanterar man som anhörig detta?
Just nu önskar jag att jag kunde skruva fram tiden ett par månader och att det då har blivit ett helt annat läge.

3 kommentarer:

Eva sa...

Hej Tina!

Åh vad tråkigt att höra om din mamma. jag förstår att du är ledsen, det är jobbigt när man ska bli förälder åt sina föräldrar. Hoppas att ni får hjälp med Mamma.
Skickar lite styrkekramar till dig.

Eva

Olivia sa...

Stackars dig Tina, vad jobbigt! Det är det min mormor hade och det är inte lätt!
Stora kramar! Tänker på dig!

Katarina sa...

Vad tråkigt att få ett sådant besked. Det kanske finns ngn förening för detta där ni anhöriga kan få stöd och hjälp av andra som har varit i samma situation. Tänker på dig och sänder många kramar!