Det gör så ont...

Att uppleva hur någon av ens nära blir äldre och förändras är inte lätt!

Från början var det nog ingen som riktigt förstod hur det var fatt, sen började vi märka hur minnet inte var som det skulle. Det går väl an att glömma bort småsaker mellan varven men när det sen bara blir värre och värre, då är det inte lätt, varken för den drabbade eller de som finns runt omkring.

Det spelar ingen roll vad man säger, eller bestämmer, efter en stund minns hon det inte. Frågar om och berättar samma saker hela tiden. Glömmer bort att äta, vilket märks på humöret... Ringer oss ett antal gånger om dagen och nu även mitt i natten. Är orolig och vet inte var hon är (känner inte igen lägenheten som de bott i senaste året) hur länge har de betalat hyran, eller när ska de "checka ut"? Vågar inte gå ut eftersom hon inte tror sig hitta hem igen.
Förstår inte varför mannen, som är svårt sjuk (med både cancer och hjärtfel) och inlagd på sjukhus aldrig hör av sig. Att han är för dålig för det går inte in. Ingen berättar något för henne. Listan kan göras oändlig.....

Att vi pratar med mamma i telefon ett par gånger varje dag. Att någon av oss måste gå från jobbet en stund varje dag för att åka med till sjukhuset (besöka mannen) och hem igen. Att vi ser till att hon faktisk äter mat och inte bara hittar på när vi frågar. Att ständigt finnas till hands på ett eller annat sätt, det är verkligen inte lätt och det spelar ingen roll hur man nästan vänder ut och in på sig själv, det hjälper inte. Man blir så trött både i kropp och själ...

Jag vet att det inte skulle vara så här om det inte vore för minnet. Jag vet att det egentligen inte går någon nöd på henne för att hon är ensam hemma, vi ringer, åker dit, fixar och donar. Varje dag. Men vi har ju både arbeten och egna liv som också måste fungera. Så vad ska vi göra?

Nu pågår en minnesutredning, men det är ju också en pärs. Hon förstår inte vad det ska vara bra för, hon har ju inga fel och förstår inte alls varför vi tycker det är bra att kolla upp hälsan på olika sätt. Blir bara arg och surar! Klart att det måste kännas oroligt för henne när hon inte förstår och inte kan hantera sig själv som förr.

Jag hoppas så, att det här leder till någon diagnos och att vi utifrån den sen kan få någon form av hjälp! Som det är idag så kan de få hjälp att städa och handla pga av mannens sjukdomar. Det är inte heller det som är det stora problemet, handla, tvätta och städa, det kan vi klara av att hjälpa till med. Men resten. Att upprätthålla rutiner som mat och hygien, att någon kan finnas lite närmare till hands när mannen behöver hjälp med ambulans... eller när oron finns hos dom. Det är det som skulle behövas för att de ska kunna ha ett dräglig liv och för att vi anhöriga ska orka vidare...

Känner själv att det låter rätt"gnälligt" när jag skriver det här. Men är man mitt upp i det så är det än värre. Det har nu pågått så länge och jag är ständigt orolig, har ont i magen, svårt att sova av oron för att sjukhuset ska ringa och säga att vi måste komma in, eller att mamma ringer då hon inte mår bra och inte förstår att det är mitt i natten. Och om jag mår så här, hur ska hon inte må då. I hennes värld är det ju precis så rörigt som hon upplever det! Det känns så grymt....